Om korrigering av felaktiga idéer i partiet[*]

December 1929

I den kommunistiska partiorganisationen i Fjärde Röda armén förekommer olika icke-proletära idéer, som i hög grad hindrar tillämpningen av partiets riktiga linje. Därest inte dessa idéer blir grundligt korrigerade, kan Fjärde armén omöjligen påtaga sig de uppgifter den tilldelats i Kinas stora revolutionära kamp. Upphovet till dessa oriktiga idéer i denna partiorganisation ligger naturligtvis i faktum att dess grundorganisationer i stort sett är sammansatta av bönder och andra element av småborgerligt ursprung, men de ledande partiinstansernas uraktlåtenhet, att föra en samfälld och beslutsam kamp emot de oriktiga idéerna och att skola medlemmarna i partiets riktiga linje, är också en viktig orsak till deras förekomst och tillväxt. I överensstämmelse med andan i Centralkommitténs septemberbrev påvisar denna kongress härmed yttringarna av de olika icke-proletära idéerna i partiorganisationen inom Fjärde armén, deras ursprung och metoderna att korrigera dem och uppmanar alla kamrater att grundligt göra slut på dem.

OM DEN RENT MILITÄRA SYNPUNKTEN

Den rent militära synpunkten är högt utvecklad bland ett antal kamrater i Röda armén. Den tar sig uttryck i följande:

1. Dessa kamrater betraktar de militära uppgifterna och politiken som två motsatta ting och vägrar att inse att de militära uppgifterna endast är ett medel att genomföra politiska uppgifter. Några säger till och med: "Om du är en bra militär, är du naturligtvis också politiskt bra; om du inte är bra militärt, kan du inte vara politiskt bra heller" — detta är att gå ett steg längre och ge de militära uppgifterna en ledande ställning över politiken.

2. De tror, att Röda armén, liksom de vita arméerna, bara har till uppgift att slåss. De förstår inte, att den kinesiska Röda armén är ett väpnat organ för genomförande av revolutionens politiska uppgifter. Särskilt för närvarande, bör Röda armén sannerligen inte begränsa sig till att strida. Vid sidan om striderna, för att förinta fiendens militära styrka, bör Röda armén axla så viktiga uppgifter som att bedriva propaganda bland massorna, att organisera massorna, beväpna dem, hjälpa dem att upprätta revolutionär politisk makt och bilda partiorganisationer. Röda armén slåss inte bara för stridens skull, utan för att bedriva propaganda bland massorna, organisera dem, beväpna dem och hjälpa dem att upprätta revolutionär politisk makt. Utan dessa mål förlorar striden sin mening, och Röda armén förlorar skälet för sin existens.

3. Organisatoriskt underställer följaktligen dessa kamrater de avdelningar inom Röda armén, som utför politiskt arbete, de avdelningar, som sysslar med militära uppgifter, och för fram parollen: "Låt arméhögkvarteret sköta yttre angelägenheter". Om denna idé tillåtes att utveckla sig, skulle den innebära fara för att vi fjärmar oss från massorna, att armén får kontroll över regeringen och att vi uppger den proletära ledningen — det skulle betyda att liksom kuomintangarmén slå in på krigsherreväldets väg.

4. Samtidigt förbiser de propagandalagens betydelse i propagandaarbetet. I frågan om massorganisering, försummar de att organisera soldatkommittéer i armén och att organisera arbetarna och bönderna på orten. Som ett resultat härav upphör både propaganda- och organisationsarbetet.

5. De blir övermodiga, när ett slag vunnits, och nedslagna, när ett slag förloras.

6. Självisk avdelningsmentalitet — de tänker bara på Fjärde armén och begriper inte att det är en viktig uppgift för Fjärde armén att beväpna massorna på orten. Detta är klicktänkande i förstorad form.

7. Ett fåtal kamrater, som är oförmögna att se utöver sin egen begränsade omgivning i Fjärde armén, tror att det inte existerar några andra revolutionära styrkor. Härur kommer deras extrema fasthållande vid idén om att bevara styrka och undvika aktion. Detta är en rest av opportunismen.

8. En del kamrater, som bortser från de subjektiva och objektiva betingelserna, lider av den revolutionära impulsivitetens sjuka. De vill inte göra sig möda att utföra minutiöst och detaljerat arbete bland massorna, utan önskar, genomsyrade av illusioner som de är, utföra endast stora ting. Detta är en rest av kuppmakarmentaliteten.[1]

Den rent militära synpunktens upphov är:

1. En låg politisk nivå. Ur denna härrör oförmågan att inse den politiska ledningens roll i armén och begripa, att det består en grundläggande skillnad mellan den Röda armén och den vita armén.

2. Legoknektsmentaliteten. Många fångar, som tagits i tidigare strider, har anslutit sig till Röda armén, och dessa element bär med sig en utpräglad legoknektsinställning och ger därmed en grogrund för den rent militära synpunkten bland de lägre graderna.

3. Ur de två nämnda orsakerna uppstår en tredje: övertro på den militära styrkan och brist på tilltro till folkmassornas styrka.

4. Partiets underlåtenhet, att aktivt ägna sig åt och diskutera militärt arbete, är också ett skäl till att den rent militära synpunkten uppstått bland ett antal kamrater.

Korrigeringsmetoderna är följande:

1. Höj den politiska nivån i partiet medelst skolning, förinta den rent militära synpunktens teoretiska rötter och klargör den grundläggande skillnaden mellan Röda armén och den vita armén. Gör samtidigt slut på opportunismens och kuppmakarmentalitetens rester och bryt ned Fjärde arméns själviska avdelningsmentalitet.

2. Intensifiera officerarnas och manskapets politiska utbildning och i synnerhet skolningen av de förutvarande fångarna. Låt såvitt möjligt samtidigt de lokala styrelserna utse arbetare och bönder, som har erfarenhet av strid, att ansluta sig till Röda armén och därmed organisatoriskt försvaga eller till och med utplåna den rent militära synpunkten.

3. Förmå de lokala partiorganisationerna att kritisera partiorganisationerna i Röda armén och organen för massornas politiska makt att kritisera själva Röda armén, för att påverka partiorganisationerna och officerare och manskap i Röda armén.

4. Partiet måste aktivt ägna sig åt och diskutera militärt arbete. Allt arbete måste diskuteras och beslut om det fattas av partiet, innan det genomförs av medlemmarna.

5. Gör upp regler och bestämmelser för Röda armén, som klart definierar dess uppgifter, förhållandet mellan dess militära och dess politiska apparat, förhållandet mellan Röda armén och massorna samt soldatkommittéernas befogenheter och funktioner och deras förhållande till de militära och politiska organisationerna.

OM ULTRADEMOKRATIN

Sedan Röda arméns Fjärde armé antog Centralkommitténs direktiv har yttringarna av ultrademokrati starkt minskats. Till exempel, partibesluten blir nu tämligen väl genomförda, och ingen tar längre upp sådana felaktiga krav som att Röda armén ska tillämpa "demokratisk centralism från botten till toppen" eller ska "låta de lägre instanserna diskutera alla problem först och därefter låta de högre instanserna fatta beslut". I verkligheten är denna minskning emellertid endast tillfällig och ytlig och betyder ännu inte att de ultrademokratiska idéerna är avskaffade. Med andra ord, ultrademokratin är fortfarande djupt rotad i många kamraters tänkande. Lägg märke till de olika uttrycken för ovilja att genomföra partibeslut.

Metoderna för att åstadkomma rättelse är följande:

1. Förinta ultrademokratins rötter på teorins området. Först och främst bör det framhållas, att den fara, som ultrademokratin innebär, ligger i faktum att den skadar eller till och med helt raserar partiorganisationen och försvagar eller till och med helt undergräver partiets kampduglighet, sätter partiet ur stånd att uppfylla sina kampuppgifter och därigenom förorsakar revolutionens nederlag. Vidare bör det framhållas, att ultrademokratins ursprung ligger i småbourgeoisins individualistiska motvilja mot disciplin. När denna inställning föres in i partiet, utvecklas den till ultrademokratiska idéer, politiska och organisatoriska. Dessa idéer är fullständigt oförenliga med proletariatets kampuppgifter.

2. På organisationsområdet, säkerställ demokrati under centraliserad ledning. Detta bör göras enligt följande riktlinjer:

(1) Partiets ledande instanser måste, för att etablera sig som ledande centra, ge en riktig vägledande linje och finna lösningar på de problem som uppstår.

(2) För att ha en objektiv grund för riktig vägledning, måste de högre instanserna väl känna läget i de lägre instanserna och massornas liv.

(3) Ingen partiorganisation på någon nivå får fatta lättvindiga beslut vid avgörandet av problem. När ett beslut väl är fattat, måste det genomföras med fasthet.

(4) Alla beslut av vikt, som träffats av partiets högre instanser, måste snabbt meddelas de lägre instanserna och partiets medlemmar. Metoden är att sammankalla möten med aktiven eller allmänna medlemsmöten i partiföreningarna eller till och med kolonnerna[2] (när omständigheterna så medger) och att utse folk att avlägga rapporter vid dessa möten.

(5) Partiets lägre instanser och partiets medlemmar måste i detalj diskutera de högre instansernas direktiv för att grundligt fatta deras innebörd och besluta om metoderna för deras genomförande.

OM ÅSIDOSÄTTANDET AV ORGANISATIONSDISCIPLINEN

Åsidosättandetav organisationsdisciplinen i partiorganisationen i Fjärde armén tar sig följande uttryck:

a) Minoriteten underlåter att böja sig för majoritetens beslut. Till exempel, när en minoritet får sitt förslag nedvoterat, bemödar den sig inte uppriktigt att genomföra partibesluten.

Metoderna att åstadkomma rättelse är följande:

1. Vid mötena bör alla deltagare uppmuntras att ge uttryck åt sina meningar så fullständigt som möjligt. I varje kontrovers bör det, utan kompromissande och överslätning, klaras ut vad som är riktigt och vad som är felaktigt. För att nå en klar slutsats, bör det, som inte kan avgöras vid ett möte, diskuteras vid ett annat, förutsatt att arbetet inte hindras.

2. Ett av partidisciplinens krav är att minoriteten ska böja sig för majoriteten. Om minoritetens mening har förkastats, måste den stödja majoritetens beslut. Om så är nödvändigt, kan den ta upp saken till omprövning vid nästa möte, men bortsett därifrån får den inte på något sätt handla i strid med beslutet.

b) Kritik, som föres utan hänsyn till den organisatoriska disciplinen. 1. Kritiken inom partiet är ett medel att stärka partiorganisationen och höja dess kampduglighet. Kritiken inom partiorganisationerna i Röda armén är emellertid inte alltid av detta slag och förvandlas till personliga attacker. Som ett resultat härav skadar den både partiorganisationen och individerna. Detta är ett uttryck för småborgerlig individualism. Metoden att åstadkomma rättelse är att hjälpa partimedlemmarna att inse att kritikens ändamål är att höja partiets kampduglighet i syfte att vinna seger i klasskampen och att den inte bör användas som ett medel till personliga angrepp.

2. Många partimedlemmar för inte sin kritik inom utan utom partiet. Orsaken härtill är, att medlemmarna i allmänhet inte fattat partiorganisationens (dess mötens och så vidare) betydelse och inte ser någon skillnad mellan kritik inom och utanför organisationen. Metoden att uppnå rättelse är att skola partimedlemmarna så att de förstår partiorganisationens betydelse och för sin kritik mot partikommittéer eller kamrater vid partimötena.

OM STRÄVANDENA TILL ABSOLUT JÄMLIKHET

Strävan till absolut jämlikhet blev vid en tidpunkt mycket allvarlig inom Röda armén. Här är några exempel. I fråga om anslagen till sårade soldater, restes invändningar emot att man gjorde skillnad mellan lätt och svårt sårade, och krav framfördes, om att anslagen skulle vara lika för alla. När officerare red, ansågs det inte såsom någonting som var nödvändigt för att de skulle kunna utföra sina åligganden, utan som ett tecken på bristande jämlikhet. Fullständigt lika fördelning av olika förnödenheter krävdes, och invändningar restes emot att tilldelningen i specialfall gjordes en smula större än normalt. Vid ristransporterna krävdes att alla skulle bära lika bördor på sina ryggar utan hänsyn till ålder eller fysisk kondition. Likställdhet krävdes också ifråga om inkvarteringen, och högkvarteret blev utskällt för att det hade större utrymmen än övriga. Jämlikhet krävdes även i fråga om fördelning av handräckningsuppgifter, och det rådde ovilja att göra litet mer än sidokamraten gjorde. Det gick till och med så långt att då man hade två sårade men endast en bår, ingendera av dem kunde bäras bort, därför att en var av dem vägrade att lämna företräde åt den andre. Denna strävan till absolut jämlikhet, som jag här givit exempel på, är fortfarande mycket allvarlig bland officerare och soldater i Röda armén. Kravet på absolut jämlikhet är liksom ultrademokratin i politiska frågor en produkt av en hantverkar- och småbondehushållning — den enda skillnaden är att den ena kommer till uttryck i det materiella livet och den andra i det politiska livet.

Metoden att uppnå rättelse: vi bör framhålla, att innan kapitalismen avskaffats, den absoluta jämlikheten är blott en illusion hos bönder och småägare och att det inte ens under socialismen kan förekomma någon absolut jämlikhet, ty materiella ting kommer då att distribueras enligt principen "av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans arbete" såväl som med hänsyn till vad arbetet kräver. I Röda armén måste materiella ting fördelas mer eller mindre lika, såsom fallet är när vi ger lika lön åt officerare och manskap, ty detta är vad som krävs i de omständigheter under vilka kampen nu förs. Men absolut jämlikhet bortom det rimligas gräns måste bekämpas, därför att kampen inte kräver den, utan den tvärtom är till hinders för kampen.

OM SUBJEKTIVISM

Subjektivism existerar i allvarlig grad hos en del partimedlemmar och är till stor skada för analysen av det politiska läget och vägledningen av arbetet. Orsaken härtill är, att subjektiv analys av det politiska läget och subjektiv vägledning av arbetet oundvikligen resulterar i antingen opportunism eller kuppmakeri. Vad den subjektiva kritiken angår, föder löst och grundlöst prat och misstänksamhet ofta principlösa dispyter och undergräver partiorganisationen.

En annan sak, som bör nämnas i samband med kritiken inom partiet, är att en del kamrater, då de anför kritik, förbiser de stora frågorna och begränsar sin uppmärksamhet till småsaker. De förstår inte, att kritikens främsta uppgift är att påpeka politiska och organisatoriska misstag. Vad personliga brister beträffar, finns det, så vitt de inte har med politiska och organisatoriska misstag att göra, inget behov av att vara allt för kritisk och att göra vederbörande kamrater förlägna. Dessutom är det, om det slagets kritik utvecklar sig, stor fara för att partimedlemmarna kommer att helt koncentrera sig på småfel och att alla kommer att bli försagda och överdrivet försiktiga och glömma partiets politiska uppgifter.

Metoden att ernå rättelse är huvudsakligen att skola partimedlemmarna så att deras tänkande och deras partiliv genomsyras av en politisk och vetenskaplig anda. För den skull måste vi: 1) lära partimedlemmarna att tillämpa den marxistisk-leninistiska metoden, då de analyserar ett politiskt läge och värdera klasskrafterna i stället för att göra en subjektiv analys och värdering; 2) inrikta partimedlemmarnas uppmärksamhet på sociala och ekonomiska undersökningar och studier, för att bestämma taktiken i kampen och arbetsmetoderna, och hjälpa kamraterna att förstå att de, utan undersökning av de faktiska förhållandena, kommer att hamna i fantasins och kuppmakeriets fallgrop; 3) i kritiken inom partiet vara på vår vakt mot subjektivism, godtycke och vulgarisering av kritiken; uttalanden ska grundas på fakta, och kritik bör inriktas på politiken.

OM INDIVIDUALISM

Tendensen till individualism i Röda arméns partiorganisationer tar sig följande uttryck:

1. Vedergällning. Efter att ha blivit kritiserade inom partiet av en soldatkamrat, söker en del kamrater tillfälle att öva vedergällning utanför partiet, och ett sätt att göra detta är att klå upp eller skälla ut den kritiserande kamraten. De försöker också öva vedergällning inom partiet. "Du har kritiserat mej vid det här mötet, men jag ska nog finna ett sätt att ge dej igen vid nästa." Denna vedergällning härleder sig ur rent personliga skäl och åsidosätter klassens och hela partiets intressen. Den riktar sig inte mot fiendeklassen, utan mot personer i våra egna led. Den är ett frätämne, som försvagar organisationen och nedsätter dess kampduglighet.

2. Klickinställning. En del kamrater tar hänsyn endast till sin egen lilla grupps intressen och struntar i de allmänna intressena. Ehuru detta ytligt sett inte synes vara traktan efter eget bästa, så är det i själva verket ett typexempel på den trångaste individualism och har en starkt frätande och upplösande verkan. Klickinställning har varit mycket utbredd inom Röda armén, och trots att en viss förbättring skett som följd av kritik, finns det fortfarande rester kvar av den och ytterligare ansträngningar är behövliga för att övervinna den.

3. "Tjänstemanna"-mentaliteten. En del kamrater förstår inte att partiet och Röda armén, vilka de är medlemmar av, bägge är instrument för genomförande av revolutionens uppgifter. De inser inte att de själva hör till dem som gör revolutionen, utan tror att de är ansvariga endast inför sina individuella överordnade och inte inför revolutionen. Även denna passiva mentalitet av en revolutionens "tjänsteman" är ett uttryck för individualism. Denna mentalitet är förklaringen till att det inte finns så många aktiva, som betingelselöst arbetar för revolutionen. Därest vi inte gör slut på den, kommer antalet aktiva inte att växa och revolutionens tunga börda kommer, till stort förfång för kampen, att vila på ett litet antal människors axlar.

4. Nöjeslystnad. I Röda armén finns också rätt många, vilkas individualism tar sig uttryck i nöjeslystnad. De hoppas alltid att deras förband ska marschera in i stora städer. De vill komma dit, men inte för att arbeta utan för att roa sig. Minst av allt vill de arbeta i de röda områdena, där livet är hårt.

5. Passivitet. En del kamrater slutar upp att arbeta och blir passiva så snart något går deras önskningar emot. Detta beror huvudsakligen på bristande skolning, ehuru det ibland också beror på att ledningen inte på riktigt sätt sköter sina göromål, fördelningen av uppdragen eller upprätthållandet av disciplinen.

6. Önskan att lämna armén. Antalet människor, som begär att bli förflyttade från arbete i Röda armén och till lokalt arbete, ökar. Orsaken härtill ligger inte helt och hållet hos individerna själva, utan ligger också i: 1) de materiella umbäranden livet i Röda armén innebär, 2) utmattning efter långvarig kamp, 3) att ledningen inte på riktigt sätt sköter sina göromål, uppdragsfördelningen eller upprätthållandet av disciplinen.

Sättet att åstadkomma rättelse är, i första hand, att stärka skolningsarbetet, för att ideologiskt korrigera individualismen. Därnäst består det i att på ett riktigt sätt sköta göromålen, fördelningen av uppdragen och upprätthållandet av disciplinen. Dessutom måste man finna utvägar till att förbättra det materiella livet i Röda armén och tillvarata varje tillgänglig möjlighet till vila och personlig omvårdnad, för att förbättra de materiella förhållandena. I vårt skolningsarbete måste vi förklara, att individualismen, om man ser till dess sociala ursprung, är en återspegling inom partiet av småborgerliga och borgerliga idéer.

OM DE KRINGSTRÖVANDE REBELLSKARORNAS IDEOLOGI

De kringströvande rebellskarornas politiska ideologi har framträtt i Röda armén därför, att proportionen av vagabondelement är stor, och därför, att det finns stora massor av vagabonder i Kina, särskilt i de sydliga provinserna. Denna ideologi tar sig följande uttryck: 1) En del människor vill vidga vårt politiska inflytande endast medelst strövaktioner av gerillakaraktär, men är ovilliga att göra det genom att påtaga sig den mödosamma uppgiften att bygga upp basområden och upprätta folkets politiska makt. 2) Då det gäller att utöka Röda armén, följer en del personer linjen att "hyra karlar och köpa hästar" och "rekrytera desertörer och ta emot myterister"[3] hellre än linjen att utvidga de lokala röda gardena och de lokala trupperna och på det sättet utveckla Röda arméns huvudstyrkor. 3) En del personer har inte tålamod att genomföra den mödosamma kampen tillsammans med massorna och vill bara bege sig till de stora städerna för att äta och dricka av hjärtans lust. Alla dessa uttryck för de kringströvande rebellernas ideologi är ett svårt hinder för Röda armén i utförandet av de uppgifter som tillkommer den. Följaktligen står utplånandet av denna ideologi såsom ett viktigt mål i den ideologiska kampen inom partiorganisationerna i Röda armén. Alla måste bringas att förstå att det under nutida förhållanden inte längre är tillåtligt att bete sig som kringströvande rebeller av Huang Chaos[4] eller Li Chuangs[5] typ.

Metoderna att åstadkomma rättelse är följande:

1. Intensifiera skolningsarbetet, kritisera felaktiga idéer och utplåna de kringströvande rebellskarornas ideologi.

2. Intensifiera skolningen i Röda arméns grundsektioner och bland de nyligen rekryterade fångarna för att motverka vagabondåskådningen.

3. Dra in aktiva arbetare och bönder, som har kamperfarenhet i Röda arméns led i syfte att förändra dess sammansättning.

4. Bilda nya Röda arméförband av folk, som kommer ur de kämpande arbetarnas och böndernas massor.

OM KUPPMAKERIETS RESTER

Partiorganisationerna i Röda armén har redan fört kamp mot kuppmakeriet, men dock ännu inte i tillräcklig omfattning. Därför finns det fortfarande rester av kuppmakarideologin inom Röda armén. De yttrar sig i: 1) blinda handlingar utan hänsyn till subjektiva och objektiva betingelser; 2) otillräcklig och obeslutsam tillämpning av partiets politik för städerna; 3) slapp militär disciplin, särskilt vid nederlagstillfällen; 4) husbränning, företagen av några förband; 5) praktiken att skjuta desertörer och praktiken att pålägga kroppsstraff, vilka bägge har en anstrykning av kuppmakeri. Till sitt sociala ursprung är kuppmakeriet en blandning av trasproletär- och småborgerlig ideologi.

Metoderna att åstadkomma rättelse är:

1. Utplåna kuppmakeriet ideologiskt.

2. Korrigera kuppmakareuppträdande medelst regler, bestämmelser och riktlinjer.

NOTER

[*] Denna artikel var ursprungligen en resolution, som kamrat Mao Tse-tung skrev för Fjärde Röda arméns nionde partikongress. Uppbygget av det kinesiska folkets beväpnade styrkor var en svår process. Den kinesiska Röda armén (som under försvarskriget mot Japan blev Åttonde routearmén och Nya fjärde armén och nu är Folkets befrielsearmé) skapades den l augusti 1927 under Nanchangupproret och hade i december 1929 existerat i mer än två år. Under denna period hade den kommunistiska partiorganisationen i Röda armén lärt en hel del och förvärvat ganska rika erfarenheter i kampen mot olika felaktiga idéer. Resolutionen sammanfattade dessa erfarenheter. Den satte Röda armén i stånd att bygga upp sig på en helt marxistisk-leninistisk grund och att avlägsna allt inflytande från arméer av den gamla typen. Den genomfördes inte blott i Fjärde armén utan efterhand också i alla övriga av Röda arméns förband; på detta sätt blev hela den kinesiska Röda armén i alla avseenden en verklig folkarmé. Under de senaste mer än trettio åren har det kinesiska folkets väpnade styrkor gjort stora framsteg och förändringar i sin partiverksamhet och sitt politiska arbete, som nu ter sig helt annorlunda än förr, men grundlinjen har förblivit den samma som utstakades i denna resolution.[TILLBAKA]

[1] Under en kort period efter revolutionens nederlag 1927 uppstod inom kommunistiska partiet en "vänster"-betonad tendens till kuppmakeri. De kamrater som företrädde den betraktade den kinesiska revolutionen såsom en "permanent revolution" och det revolutionära läget i Kina såsom ett "permanent uppsving". Dessa kuppmakare bland våra kamrater vägrade att organisera en ordnad reträtt och gjorde felet att, med kommandometoder och stödda endast av ett litet antal partimedlemmar och en liten grupp bland massorna, försöka iscensätta en rad lokala resningar över hela landet, vilka inte hade några utsikter att lyckas. Dylik kuppmakarverksamhet var mycket utbredd i slutet av 1927, men avtog undan för undan i början av 1928, ehuru stämningar till förmån för kuppmakeriet alltjämt bestod bland en del kamrater.[TILLBAKA]

[2] I guerillans organisationssystem motsvarade en kolonn en division i den reguljära armén. Dess numerära styrka kunde dock variera mycket mera än en divisions och var vanligen mycket mindre.[TILLBAKA]

[3] Bägge dessa uttryck hänvisar till de metoder som vissa rebeller i Kinas historia använde för att utöka sina styrkor. Vid tillämpningen av dessa metoder fästes större avseende vid numerär än vid kvalitet och allt slags folk rekryterades utan urskiljning för att fylla ut leden.[TILLBAKA]

[4] Huang Chao ledde bonderevolter mot slutet av Tång-dynastin. År 875 ledde han, med utgångspunkt från sin hemort Tsaochow (numera Hotse härad i Shantung), väpnade bönder i segerrika strider mot de kejserliga styrkorna och kallade sig den "Himlastormande generalen". Under loppet av ett decennium svepte han över flertalet av provinserna i Gula flodens, Yangtseflodens, Huaiflodens och Pärlflodens dalgångar och nådde så långt som till Kwangsi. Slutligen bröt han igenom Tungkuanpasset och intog den kejserliga huvudstaden Changan, numera Sian, i Shensi och kröntes till kejsare av CM. Inre söndring och angrepp från med tangstyrkorna allierade stammar, som icke var haner, tvingade Huang att uppge Changan och återvända till sin hemort, där han begick självmord. Det tioåriga krig som han förde är ett av de mest berömda bondekrigen i Kinas historia. Dynastiska historiker säger om honom att "alla människor som led under hårda skatter och pålagor samlades kring honom". Men eftersom han blott förde ett kringströvande krig, utan att någonsin upprätta relativt konsoliderade basområden, kallades hans styrkor "kringströvande rebellskaror".[TILLBAKA]

[5] Li Chuang, förkortning för Li Tzu-cheng konung Chuang (kungen som vågar allt), från Michi i norra Shensi var ledare för en bonderevolt, som ledde till att Mingdynastin störtades. Revolten började först i norra Shensi år 1628. Li anslöt sig till de styrkor som leddes av Kao Ying-hsiang och förde ett fälttåg genom Honan och Anhwei och åter till Shensi. Då Kao dog 1636 efterträdde Li honom, blev konung Chuang och förde fälttåg fram och tillbaka genom provinserna Shensi, Szechuan, Honan och Hupeh Slutligen intog han år 1644 den kejserliga huvudstaden Peking varvid den siste Mingkejsaren begick självmord. Den huvudparoll han propagerade bland massorna var "Stöd konung Chuang och betala ingen spannmålsskatt". En annan av hans paroller, som åsyftade att upprätthålla disciplinen bland hans manskap, var: "Varje mord betyder mord på min far, varje våldtäkt betyder att min moder kränkts". Härmed vann han massornas stöd, och hans rörelse blev huvudströmmen i den mängd av bonderevolter som rasade över hela landet. Eftersom också han strövade omkring, utan att någonsin upprätta relativt konsoliderade basområden, blev han slutligen slagen av Wu San-kuei, en landsförrädisk general från Mingdynastin, som sammansvor sig med de mandsjuriska inkräktarna i ett angrepp mot Li.[TILLBAKA]